Starrarps Ora 1:72 (aktuellt nummer)

Fastigheten bildades genom en avstyckning 1968 från Starrarps Ora 1:70.

Källa: Hitta.se

Tuvessons affär, Starrarp ora

Olof Nilsson, Tyringe berättar 1971 i brev till Bertil Persson, Hårderup :

Bara en km från mitt barndomshem låg på 90-talet en liten handelsbutik rakt öster om Starrarpslund. Handelsmannen hette Olsson. Hans tal var lite annorlunda andras för han talade med lite näsljud. Han var nog något av ett original. Kom någon in och ville köpa 1 helt hekto snus, så kunde han bli arg. De kunde väl begripa att det var flera som behövde snus, 5 öre borde väl räcka, tyckte han. Han gifte sig någon gång under 1870 eller 1880-talet. När han kom till prästen för att taga ut lysning så frågade prästen honom som sed då var: ”Av vem är äktenskapet instiftat?” Olsson tänkte sig inte för utan svarade, inte med det bibelspråk prästen, kanske det var Hasselqvist, väntat, utan säkerligen med de för prästen mycket överraskande orden: ”Det är som Hanna och jag själva har kommit överens”. Olsson höll ingen hemlighet av sitt svar. När han berättade om besöket på pastorsexpeditionen, så slutade han med orden: ”Jag kan inte förstå hur jag kunde vara så dum, jag, som har varit informator”

Denna affär övertogs i början på 90-talet av Tuvesson och flyttades vid sekelskiftet ner i dalen närmare Starrarps kvarn, där det visst ännu står kvar, nu obebott.

Jag minns än i dag den gamla gumman Johanna Gräs. Hon kunde berätta att hon på 70-talet, alltså för 100 år sedan varit med om sätta rovor på södra halvan av Johans lilla skogsdunge. Vad hade hon att leva av? Kanske något efter sin man!  Annars levde hon på folkets godhet. Hennes stuga var klädd med tapetstuvar av alla slag. Stuvar som hon fått under sin vandring i bygden.

Tuans

Morgonsolens strålar värmde redan den nya dagen. Det stod som en sky av väldoft när det stora astrakanträdet blommade. De tre bisamhällenas invånare gjorde allt för att pollinera och hämta hemnektar till bihusen.

Gaveln till huset med sin en gång blåa färg lyste patinagrå i brist på förnyelse. De båda lemmarna över nedgången till det lilla källarutrymmet var än mer färglösa. Det var länge sedan utrymmet tjänat som lagerlokal åt färskvaror i den lilla butiken. Butiken där Elna styrde och bjöd sina kunder bästa service. Missförståddes hon under mörka nätter av tjuvar tog hon fram sin dubbelpipiga puffert. Kulor att såra var inte hennes mening men med ett saltskott med rejäl laddning blev det något för tjuven som han eller hon aldrig glömde och lät gumman vara ifred. Kom någon och hälsa på var det inte kaffe hon bjöd på, utan ren blåskimrande garvsyra. Kaffekittelns färd med en nypa nya bönor och lite vatten till och från den varmaste spisplattan var en inbyggd vana i Elnas liv. Hur de goda vetebullarna kom till vet jag ej, men aldrig snålade hon med dem.

Plötsligt bryts morgonstillheten av ett skri och Elnas långa kjol ropar ett chas, chas… En av nye grannens fågelhundar har kommit lös. En av de tre hönorna som av ohämmad vana sett möjligheten att även söka mask och andra godsaker på grannens mark ses nu förtvivlat flaxa i hundens gap. Framför den även morgonpigge jägaren lägger hunden sitt fångade byte. Den nya tiden är ett faktum för Elna. Elna har fått en granne som hon dåligt känner.  Den gamla tiden är slut när hon med sin mjölkskvätt till mjölkbordet tog sin tur i ur och skur. Att byta några ord med den gamle mannen som var siste hyresgästen i den gamla korsvirkeslängan (Möllehuset) hade haft sin tid. En gammal hönas värde i 1930-talets mitt var inte så lätt att få fram. Fanns det någon framtid för Elnas hönor eller ej?

(Elna = Elna Tuvesson)

Knut Thulin 1999.

Länk till: Boende på Starrarps Ora omkr 1935