Starrarp 7:6 Starrarps Affär (aktuellt nummer)

Källa: hitta.se

Fastigheten bildades 1933 vid en avstyckning från Starrarp 7:2. (Starrarps affär)

Källa: kartbild.com

Fastigheten Starrarp 7:6, Starrarps Affär ses här på den häradsekonomiska kartan från omkring 1910 strax söder om Sniberupsvägen. Fastigheten hade från början inrymt Starrarps Skola men efter att skolan flyttade byggdes den om till butik. Här nedan på den ekonomiska kartan från 1975 ses fastigheten med beteckningen 7:6.

Källa: kartbild.com

Källa: kartbild.com

Här till höger ses en satellitbild över den aktuella fastigheten.

Starrarp 7:6 Starrarps affär

1843-1853 Starrarps byalag.
1853-ca1860
1860-1900 Per Håkansson och Anna Persdotter
1900-1910 August Håkansson och Anna Nilsdotter.
1910-1915 Anna Nilsdotter
1915-1938 Carl Kristensen och Anna f. Nilsdotter
1938-2002 Anton Håkansson och Asta, f. Hultgren
2002-2003 Anton Håkansson
2004- Mikael Thyrén

Tomten har sitt ursprung i Laga skifte 1836. Den tomt som finns rakt norr över vägen, avsattes vid Laga skifte för en kommande skolbyggnad, men den blev sen, enligt önskemål från markägaren norr där om, utbytt mot en tomt på andra sidan, söder om Sniberupsvägen. Här byggde byamännen i Starrarp byns första fasta skola ca 1843. Den byggdes av starkt korsvirke med lerklinade väggar och beklädda med brädor. Huset finns ännu kvar och halmtaket finns under eternittaket. Ny skola i Starrarp stod klar 1853 på annan tomt. Det är oklart vad det övergivna skolhuset användes till under 1850-talet. Någon runt 1860 startade Per Håkansson affären i det gamla skolhuset. Det finns räkenskaper bevarade från den tiden. Det var också han som byggde ny och större affärslokal i vinkel söderut  1879 och den drevs sedan av de två följande generationerna fram till nedläggningen den 1 dec. 1973. Därefter blev den norra delen av affärslokalen bostad.

Per och Annas son August övertog affären 1900. Samma år gifte han sig med ”nabotösen” Anna. Det var en bröllopsfest, som omtalades så sent som på 1980-talet av Otto Nilsson, som var halvbroder till Anna och vid tiden för bröllopsfesten var han 5 år. Bröllopsfesten varade i tre dagar. Utskänkningen lär ha varit ovanligt riklig. Inte minst till de ungdomar som kom för att ”skrika ut” brudparet. De var ju, som Otto påpekade, blivande kunder i affären. Flera av de trakterade lyckades aldrig ta sig hem på natten, utan fanns på morgonen sovande lite varstans i omgivningen till bröllopsgården. Vad brudens far tyckte, kan vi bara ana. Han var nämligen nykterist efter en ”läxa” under sin ungdom.
Antagligen var det August Håkansson som lät bygga den östra längan i början av 1900-talet. Det finns en historia med anknytning till denna länga, som passar bra in på den tiden. På platsen för husbygget fanns en mindre byggnad. Den flyttades till Tregubbahuset. Inte så konstigt, eftersom handlaren i flera generationen ägde Tregubbahuset. Däremot var metoden att flytta byggnaden lite udda. Istället för att montera ner korsvirkesstommen, så budades 16 starka mannar i bygden till handlarens. Dessa bar hela huset ända bort till Tregubbahuset. I täten gick August med ett ankare brännvin. Var 25-te meter beordrade ”befälhavaren” halt! Bördan sattes ner och brännvinsankaret gick laget runt. Faktiskt lyckades flytten och huset står där än idag och utgör den östra längan i vinkel med Tregubbahuset. Numera fint renoverat.

1910 dog August Håkansson och efterlämnade änkan Anna med barnen Anton och Ebba. Hon arrenderade affärsrörelsen av sina omyndiga barn och drev affären vidare. Arrendet var 160 kr. per år. Hon köpte lagret för 3.204 kr. och 57 öre. 1915 gifte hon om sig med en av sönerna på Starrarps boställe, nämligen Karl Kristensen. De fick tillsammans dottern Herta, senare gift med Kalle Westerstad. Dottern Ebba dog i sviterna av Spanska sjukan 1920.
Anton Håkansson mindes att det blev ett uppsving för affären efter första världskriget och det kom många nya varor, bl.a. läskedrycker. De flesta människorna på den tiden var dock fattiga och Anton vill hävda att lanthandlarna utgjorde landsbygdens första socialinrättning. De flesta handlade på kredit och betalade på regelbundna tider. Men i vissa fall visste Karl Kristensen redan på förhand att han aldrig skulle få några pengar. Detta gällde inte minst statarna på Hårderups boställe. Men han lät nåd gå före rätt.
Den östra längan har använts till affärsförråd och senare också garage. Där finns också än idag en liten lägenhet inredd ursprungligen åt biträde i affären. Därefter hyrdes den ut som pensionärsbostad. Där hyrde ”Anna Simona” från Bjälkhult och hennes barnbarn Svante Hassel. Svante hade sitt rum på ovanvåningen. Folke Karlsson, snickaren, skulle göra en ny diskbänk med moderna mått i lägenheten. Den blev så hög att hyresgästen Olof Perssons änka Julia som hyrde där på 1960-talet fick stå på en pall och diska. Olof Persson var toffelspikare från Frenninge.

Under Karl Kristensen tid som handlare såldes bensin. Ett fat var inrymt i ett skjul snett över vägen. Där står idag postlådor. Bensinförsäljningen upphörde troligen i samband med krigets början 1939.
Stora ostar levererades till affären från mejeriet. Innan de kunde säljas skulle de behandlas med konjak. Karl Kristensen hade dem i källaren och tvättade dem regelbundet med konjak.
Handlaren hade många speciella uppdrag. T.ex. skar han till glasrutor. Han lade lutfisk i blöt. Han sålde rotting i metervara, som bedrövade elever från Starrarps skola kom och köpte enligt order från läraren.

En historia förtäljer att Ola Möllare en gång, något onykter, ville mitt i natten presentera sin nya fästmö för Karl Kristensen. Han knackade på fönstren på södra sidan av huset och ropade:
– Kal, du får komma opp o titta på min nya duva!
En sömnig och irriterad Karl Kristensen svarade:
– Jag ger jävelen i både dig och din duva!!”

Dragon Ola Lindstrand hade varit på en blöt fest hos handlaren Karl Kristensen och på något konstigt sätt hamnade han i hönsgården, som låg på östra sidan av affärsfastigheten. Där somnade han, vilket morgonpigga förbipasserande noga lade märke till. Ryktet gick snabbt i byn. Anders Månsson (målare) ringde till Karl Kristersson i affären och ville köpa ägg. Varför då? sa Karl Kristensen – ni har ju själv höns. Ja, sa Anders målare, men jag hörde att ni har fått en sådan fin ”tocke” bland hönsen!
Denna historia gav även upphov till en rimmad vers, som har senast varit införd i Ystads Allehanda i september 1982. Här är historien annorlunda, men det är nog samma händelse. Upphovsmannen G. Persson är okänd.

”Färsingagille”
i Starrarp
(Delvis sann historia från 30-talet.)

Där var gille hos målare Månsson, vet Ni,
o där var bjudna både pleti och kreti.
Bror hans, dragonen, kom helt apropå,
var inte bjuden, men kom ändå.

På bordet var dukat med smör ägg o sill
med skinka och brunkål, o allt som hör till
och bröd var där gott om, pastej, korv och ost,
ja de va min sju en redier kost.

Och öl och dricka det kunde man se
samt snaps eller ”gök” till att skåla me´.
Dragonen, brodern han åt och han drack
ja nästan så byxan på honom sprack.

Det blev visst för mycket för ut i hönsagårn,
där snubblade dragonen på egna storetårn
han fick ur sig det mesta men kände sig ”däster”.
Då kallade målarn på övriga gäster:
Se på min tocke i min hönsagård
jag tror att jag sen om honom får ta vård.
Ja, sen kunde man skåda målarens höns och tupp,
gick där och hickade, hupp, hupp, hupp.
Dom vinglade kring och var ganska yra.
Ja, det var ett gille det kan jag bedyra.

G. PERSSON

Anton Håkansson övertog Starrarps affär 1938. Han var gift med Asta, fosterdotter hos Hultgrens i Starrarps smedja. Deras barn: Svenne Håkansson, Sjöbo och Anna-Britt g. Nilsson, Staffanstorp.

En gång om året var det kreatursuppbörd. Alla jordbrukare skulle anmäla hur många kreatur man hade. Personer från myndigheten som hade hand om detta lånade kontoret i affären, dit alla bönder på bygden skulle infinna sig. Eventuellt kan detta ha varit under krigsåren med ransoneringstider. Asta fick bjuda snaps med sockerbit på alla bönderna, så det var en dryg dag för henne.

I affären fanns en hiss, som Anton själv konstruerat. Med den hissades varor från källaren upp i affären.

Anton köpte hela kaffebönor som maldes i affären. Han köpte olika sorter, mestadels från Triangelkaffe och gjorde en egen blandning, som var avpassat för starrarpbrunnarnas kalk- och järnhalt.

Följande affärsbiträden har arbetat i Starrarps affär:
Amy Olsson
? Lindskog
Svea Månsson
Asta Persson
Ingrid Lindström
Gullvi Nilsson
Svea Månsson var så vacker, så karlarna i byn handlade två gånger om dagen.
Därutöver arbetade ett antal personer vid tillfälliga behov eller inventering, t.ex. Stig Sjöholm och Nils ”Challe” Karlsson.

Svenne Håkansson fick engelska sjukan(D-vitaminbrist). Sjukdomen drabbar främst barn. Föräldrarna tog honom till Ommagubben, Ture Larsson. Han ska inte förväxlas med Åsumspågen Lars Mårtensson. Innan de åkte iväg till Ommagubben kom Svea Hultgren för att, medan de var borta, passa lillasyster Anna-Britt. Svea tog upp tösen i knät och sa:
– Jag tror tösen blir rödhårig.
Hos Ommagubben blev Svenne ordinerad och sen botad med ”smärtstillande vatten”, som skulle köpas på apoteket, men innan de gick ifrån Ommagubben sa denne:
– Ni behöver inte vara bekymrade för att tösen blir rödhårig. Hon blir lika mörk som du Asta.
Ingen hade under besöket nämnt något om det röda håret för honom.
Svennes morfar, Alfred Hultgren, var smed i Starrarp. Alfred var också hos Ommagubben. När de tog i hand och hälsade sa Ommagubben, som då var nästan helt blind: ”Jag känner att du har krökt järn liksom jag.”
Det var vanligt att Ommagubben föreslog att man skulle hugga ner askarna runt husen, där man bodde. Detta skulle hjälpa mot olika krämpor. Handlaren i Starrarp hade avverkat alla askarna, men var fortfarande inte fri från sina krämpor. Ommagubben sa då: ”Du har glömt ett par mindre askar i häcken i trädgårdens södra kant.” Detta visade sig stämma och sedan de avverkats blev handlaren frisk. Ommagubben kände till askarna utan att någonsin varit på platsen.

Historier från Starrarps affär:
Asta och Ture Månsson (Ture målare) munhöggs gärna i bästa sämja. Asta var väldigt slagfärdig och vann ofta duellerna med Ture målare. Ett exempel: Asta hade brutit ett ben och gick med kryckor. Då sa Ture:
– Det är rätt åt dig – det är för att du är så ”lej” (stygg).
Då svarade Asta:
– Ja, ska man räkna på det viset, så skulle du inte ha ett helt ben i kroppen!

Asta bjöd hem Ethel och Ture Målare genom att skriva inbjudan på en papperspåse när deras dotter Gunnel var och handlade. Det föreskrev klädseln randig pyjamas och rutig väst. Ture tog skämtet på allvar och klädde sig precis så. Gunnel fick köra dem till affären för att inte grannarna skulle se klädseln. När de kom fram såg Anton mycket förvånad ut över hur Ture var klädd! Han visste ingenting om den föreskrivna klädseln, men Asta fick ett hjärtligt skratt!

Asta fick aldrig lära sig dansa för sina fosterföräldrar Hultgrens, trots att hon gärna velat lära sig. Därför ville Asta att sonen Svenne skulle lära sig. När Svenne var på dans i sin ungdom fick han 1 krona (vilket var mycket pengar på den tiden) för varje dans han dansade, för att uppmuntra honom att våga bjuda upp. Tuire Målares Vivianne skötte danskontrollen på plats.

Varannan julafton skulle Otto i Tregubbahuset bjudas till Asta och Anton i affären att fira julafton. Det gick inte att bara bjuda när han var och handlade, utan Svenne och Affe skulle personligen gå hem till Otto och bjuda. Då blev de bjudna på den berömda ”julcocktailen”. Den bestod av hälften renat och hälften hembryggt vin. Sedan tittade de på Kalle Anka samtidigt som det dracks flera kaffegökar. Det kunde nog bli något snedsteg på vägen hem till Asta och Anton. Strax efter kom Otto. Han gick stabilt utan något snedsteg.

Vid ett tillfälle bjöd Asta melon på Georg Andersson, Starrarp 3. Det var när meloner hade börjat säljas i butikerna. Asta frågade hur det smakade.
– Jo, sa Georg, det smakar som en ”beda”.

Asta hade verkligen humor och kunde få även den mest uppgivne på bättre tankar. T.ex. Folke Karlsson, snickare, var ibland lite deppig och då kunde det hända att när han gick ifrån affären sa:
– Nu går jag hem och skjuter mig.
Då sa Asta:
– Det tycker jag gott du kan vänta med till våren, för nu på vintern är blommorna så dyra.
Eller också en annan variant av Astas svar:
– Kan du inte vänta tills våren, så vi slipper stå och frysa när vi ska följa dig?
Efter ett sådant svar blev Folke på gott humör igen, för även han hade sinne för humor.
Även svart humor hade han sinne för. Exempelvis när han en söndagsförmiddag kom in till Asta och Anton och beklagade sig för han mådde inte alls bra efter festandet dagen före. Han kände sig så dålig att han befarade att han snart skulle komma att ligga ”med en pelargonia över näsan!”

En lärarinna i Starrarps skola hade tillsammans med Asta varit och plockat svamp. Asta bjöd Otto i Tregubbahuset på svamp och frågade sen hur det smakade. Då sa Otto:
– Jo för fan, om jag behandlar lädret på mina tofflor lika mycket som du behandlat svampen hade det nog smakat likadant!

Challe hade varit i Vollsjö hos Klocke-Petter och hämtat en väggklocka. Han stoppade den i en ryggsäck, så urtavlan stack upp ur ryggsäcken bakom nacken. Han kom in i affären. Då sa Asta:
– Varför har du inte armbandsur som alla andra?

Grannen Ester, maka till Per Kristiansson, gick in till Asta och sa:
– Du får komma in för Per har 50 graders feber!
Då visade det sig att termometern legat i en låda med värmeelement under lådan. Ester hade glömt att slå ner termometern innan hon tog tempen på Per.

Challe drack kaffegök hos Anton o Asta. Flaskan stod på golvet. Challe råkade slå omkull den och brännvinet rann ut.
– Om det inte var för skams skull, hade jag brutit upp korkmattan och ätit upp den, sa Challe.

Det hade varit födelsedagsfest hos Asta och Anton. Dagen efter ville Asta bjuda en resande/försäljare på överbliven tårta, men han avböjde med orden:
– Åh jag orkar nog inte den.
– Ja men du kan lika bra få den som ”hongen” ska ha den!

Asta skulle ha möte med kyrkliga syföreningen. Enligt reglerna fick man bjuda högst sju sorters kakor. Annars hade det antagligen blivit så att man skulle bjuda bättre än de andra. Asta hade fyllt år och hade fler än sju sorters kakor. Det var en av damerna som påpekade detta. Då sa Asta:
– Det är väl ingen som tvingar er att kränga i er alla sorterna!

Svenne mötte Elof Karlsson (Karl Moses pågar i Tattarp) som kom på cykel. Han hade en skjuten grävling bak på pakethållaren och hunden i en korg fram på cykeln.
– Jasså har du skjutit en grävling, sa Svenne?
– Ja, sa Elof, den bet Moppe i nosen!
Hunden hade fått nosen helt sönderbiten.
Hur skall du göra med hunden, sa Svenne.
– Åh, det ordnar jag. Jag syr med ”yllen” tråd, sa Elof.

Källa: Starrarpsgruppen

Om August Håkansson. Utdrag ur Olof Nilssons brev till Bertil Persson, Hårderup 1974:

Det var visst August Håkansson, Anton Håkanssons far, som var bland de första som skaffa sig en grammofon. Jag vet han hade den 1907. En gång kom det en kund till Håkanssons butik och då skulle ju August Håkansson visa sin kund den märkliga talmaskinen. I början trodde kunden inte att ljudet kom från lådan. Men då han blev övertygad, så sa han: ”Jag skall sälja min häst och köpa en sådan maskin” Det gjorde han inte. Han tyckte nog att hästen var bra att ha.

Historier av Anton Håkansson:

Hälsningsfraser.
En midsommar i början på 1920-talen var vi några pågar i Starrarp som cyklade till Öveds Eke. Den var förutom jag, Challe, Nils-Anton och hans bror Johan Nils.
Vi cyklade dit på några gamla rostiga cyklar, som vi ändå var mycket stolta över. Vi var inställda på att möta fint folk i Övedskloster – t o m finare än vi, som kom från landet, vilket dock visade sig inte stämma. När vi kom fram träffade vi tre pågar som hälsade oss med ”Hallå bönner och hästatattrar”. Vi tyckte det var ett hemskt sätt att hälsa på och motsvarade inte det fina folk vi väntade oss att möta.
Dock hade vi med oss en påg från Hjärås som var kolossalt rolig och påhittig. Han hittade på följande hälsning tillbaka ”Moss på blagan Tilda”.
Det regnade denna midsommar och vi blev inbjudna av baronen på Övedskloster att gå in på verandran för att torka oss. Vi tyckte det var väldigt fint att bli inbjudna av baronen och besöket i Övedskloster blev ändå väldigt fint trots det sätt vi blev hälsade när vi kom dit.

Cykla i tunna
Detta hände i början på 1920-talet. Då fanns det en dansbana i Bjälkhult. En kringresande åkte runt och hade uppvisningar med att cykla på väggarna i en tunna. Nu för tiden är det ju motorcyklar som kör runt i tunna. En uppvisning gjordes på dansbanan i Bjälkhult.
Tunnan var tillverkad av spjälor som drogs upp av ett rep. Sedan vände man det så det blev en tunna. Mannen cyklade mins 10 varv på väggarna. Jag tycker det är fantastiskt att man kunde cykla så snabbt att man inte trillade ner från väggarna. Cyklisten såg ut att väga omkring 90 kg. Dessutom vägde cykeln en del.
Cyklisten erbjöd en frivillig bland publiken att sitta på hans axlar. Rosendahls Hilding i Östraby anmälde sig som frivillig. De körde två varv. De var så högt uppe på väggen att håret syntes över ovankanten på tunnan. Jag tycker att detta är ännu mer fantastiskt.
Jag har aldrig vare sig förr eller senare hört talas om någon som cyklar på väggarna i en tunna.

Personkännedom
En sångare och sjöman besökte då och då oss i affären i Starrarp. Han hade sjungit i radion också. Han cyklade mellan Malmö och Starrarp. Det blev ofta fest när han kom till Starrarp. Särskilt om inte Kristensen var hemma.
En gång när han kom hade han spelat bort skjortan. Han ville köpa en ny av mig i affären, fast på kredit. Jag sålde den till honom på kredit. Kristensen tyckte det var fel och trodde aldrig att sångaren skulle betala. Jag har så bra personkännedom att jag var säker på att han skulle göra det. Jag fick rätt, nästa vecka kom sångaren och betalade skjortan.
Sångaren ville en gång att han och jag tillsammans skulle köpa en ångbåt som låg i Malmö hamn. Ångaren kostade 300:-. Sångaren hade 25:- och resten ville han att jag skulle betala. Jag ville dock inte vara med i den affären.

Josef Taikon
En av de mera minnesvärda kunderna i affären var Josef Taikon. Hela hans släkt brukade slå läger vid Starrarps mosse, vid fotbollsplanen. Josef var skicklig fiolspelare. Han spelade ibland för oss, bl.a. ur Czardasfurstinnan. En gång behövde han pengar och ville sälja en fiol till mig. Jag synade fiolen och konstaterade att den var av billig sort, men att stråken var väldigt fin. När han förklarade att stråken inte ingick i priset och inte var till salu, så blev det ingen affär.

Postombud
Jag hade uppdrag att vara postombud. På 1940-talet hade jag 25 kr i månaden i ersättning för detta. När folk kom med någonting som skulle skickas så var det inte paketerat. Jag fick börja med att leta upp en låda, sen slå in den i omslagspapper och till sist skriva adress. Postmannen på postlinjen Starrarp-Sniberup tyckte att jag hade en fin service och då blev det mindre för honom att göra.
Lärare Rehnbergs son Birger tyckte att ersättningen för att vara postombud var alldeles för låg. Särskilt med tanke på att kunder kunde komma såväl kl 6 på morgonen som kl 22 på kvällen. Birger som studerade, gjorde en påstötning på Postverket om att höja ersättningen till mig. Han lyckades utverka en höjning till 87 kr i månaden istället, vilket ju var en rejäl höjning.